söndag 1 september 2013

Cyklarna i mitt liv

När jag var tre år gammal lärde jag mig att cykla. På den tiden fanns det inga barncyklar utan man fick lära sig på någon lånad vuxencykel. För min del gick det till så att min syster och hennes kompis lekte med mammas stora, svarta damcykel och jag tyckte nog att det såg väldigt roligt ut. De gjorde alla möjliga konster och jag ville så gärna göra konster jag också! Jag tjatade och tjatade och till slut föll de till föga och jag fick ställa mig på pedalerna, min syster höll i och så trampade jag runt på gården. Runt, runt, runt. Det gick väldigt bra och framför allt gick det väldigt fort. Till slut orkade min syster, som inte heller var så gammal, inte hålla i längre och jag fortsatte på egen hand. Det gick ju så bra! Jag åkte några varv till på gården och sedan ut på bygatan. Jag ägde världen Det fanns bara ett litet aber och det var att jag inte kunde stanna!!! Så jag åkte och åkte och åkte ända tills bussen kom med min mamma, som lätt chockad fick se sin lilla treåring svischa runt på hennes stora damcykel. Mamma kunde stanna cykeln och vi var nog båda två lättade över att turen var över. Men efter den dagen utövade cykeln en väldig dragningskraft på mig och det blev många turer, bara jag hade lärt mig att stanna.

Nästa cykel jag minns är den jag fick när jag var tio år gammal. Det fanns fortfarande inga barncyklar, i alla fall inte där jag växte upp, och för min familj som, efter flykten från DDR inte hade några ägodelar, stod en cykel inte högst upp på prioriteringslistan. Men nu skulle både min syster och jag få var sin cykel. Min var röd och väldigt vacker.  Den cykeln blev allt för mig, allt förutom transportfordon. Staden var, och är fortfarande, inte större än att det var gångavstånd till allt. Så cykeln blev mest ett motions- och lekredskap. Den tjänade som häst, vi gjorde konster med den, den tog oss på utflykter till grannbyar och till den lilla pöl i skogen, där man kunde bada. Den tog oss också snabbt till platser där det hände saker, även om det var förbjudet område! Den cykeln gav frihet! Men den cykeln kunde jag inte ta med mig till Sverige när jag flyttade hit 8 år senare.

Här var jag till en början helt utan cykel och jag saknade den inte. Jag hade fullt upp med annat. Men efter ett tag kom ändå längtan efter en cykel och vi hittade en bättre begagnad sådan. Den cykeln blev jag aldrig vän med! Den hade tre växlar som alltid hoppade ur och som bara gjorde det trögare att cykla. Den var orange och just orange har aldrig varit min favoritfärg. Den var helt enkelt inte rätt! Denna cykel tjänade dock till att cykla till jobbet från Enhörna till Södertälje och tillbaka. Men sen blev sönerna äldre och hade stora cyklar och behövde ibland reservdelar till sina cyklar och på så vis blev det bara mindre och mindre kvar av min cykel. Det här är trettio år sedan och sen dess har jag varit utan cykel! Jag har varit så länge utan cykel att yngsta dottern på fullaste allvar trodde att jag inte kunde cykla! Men alla cyklar som fanns under de trettio åren har varit sådana moderna, otroligt obekväma och för mig opraktiska cyklar som bara skulle tjäna till att cykla så fort som möjligt. Jag drömde om en "tantcykel", med bekväm sadel, böjt styre, breda däck och en cykelkorg för min väska. Det tog trettio år innan cykeltillverkarna kom på att det är sånt som "tanter" vill ha!

Igår slog jag då till och köpte mig en sådan "tantcykel". Den är inte ny, för vem har råd med sånt? Nej, jag köpte den av en man som säljer begagnade cyklar. Jag fick skjuts dit och sedan cyklade jag hem. Det var lite vingligt i början, det ska erkännas, men sedan, när fartvinden i nerförsbackarna susade i öronen, kom cykelglädjen. Och, efter denna premiärtur på 8 km, kändes det ingenting i mitt onda knä!  Visst, den saknar belysning och reflexer på ekrarna, men det skaffar jag nästa vecka. Och ett sadelskydd ska det också bli, för byxornas skull!.

fredag 30 augusti 2013

Vägen hem

Jag vet inte hur det är med andra människor, men sista dagen av en resa så finns inget annat för mig än att så snabbt som möjligt få komma hem. Denna sista dag av vår resa var jag inte ensam om att känna så. Som tur var var  trafiken på E4 väldigt gles och allt flöt på i lagom takt. Ett stopp hade vi planerat in, nämligen vid Brahehus. Både för att sträcka på benen men också för att beundra utsikten. Nu visade det sig att jag hade trott helt fel under alla dessa år som jag har åkt förbi Brahehus. Jag trodde nämligen att det var en verklig borgruin. Ruin är det ju onekligen, men någon borg har det aldrig varit! Per Brahe d y lät börja bygga slottet 1637 och det var mest tänkt som lustslott och senare änkesäte. Man byggde alltså för den vackra utsiktens skull! Och den finns kvar! Eftersom Per Brahes maka Kristina Katarina Stenbock dog redan 1650, innan slottet var klart, så användes det som "gäststuga" åt herren på Visingsborg. Så småningom tömdes slottet på all inredning och när det brann ner 1708 så brydde man sig inte om att bygga upp det igen. Vägen upp var antagligen för svår, det är ju ändå en klippa på 180 m!
Vi njöt av utsikten och även om temperaturen låg på över 30 grader så kändes det som om luften var friskare. Det kändes som hemma! Resten av resan gick i ett huj och klockan halv sex var vi, efter två veckor och en dag äntligen hemma igen. Yngsta dottern med man kunde fira sin ettåriga bröllopsdag och jag kunde äntligen njuta av den friska luften. Det hade nämligen svalnat betydligt på vägen mellan Linköping och Södertälje och hemma låg temperaturen på ynka 24 grader!

Som sammanfattning kan jag säga att vi hade väldigt trevligt, att vi såg väldigt mycket vackert och intressant, att vi gjorde en hel del trots värmen, att resan gick utan problem, om man bortser från vägen mellan Hannover och Flensburg, men att det ändå var väldigt skönt att vara hemma igen. Borta bra men hemma bäst, så är det!

torsdag 29 augusti 2013

Klippan

Vi kom fram till Klippan rätt tidigt denna näst sista dag av vår resa. Klippan hade maken valt eftersom det där finns ett Best Western hotell och där ingår alltid kvällsmat i priset. Det var ju bra, nu  när reskassan nästan var slut.
Klippan, tja. jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Orten är en håla utan minsta charm, en håla där allting stänger klockan 14:00 en lördag, en håla där just vårt hotell tycks vara det enda  i nöjesväg som finns, förutom kyrkan och den var också stängd. Söderåsens naturreservat ligger visserligen inom kommungränsen men ändå såpass långt bort att vi skulle ha behövt sätta oss i bilarna igen och det var det ingen som ville när termometern  visade 35 plusgrader. Våra rum var inte riktigt färdiga när vi kom, men den trevliga värdinnan såg till att den ävenså trevliga städpersonalen skyndade på och så fick vi våra rum efter att ha ätit en mycket påver lunch. Vi blev mätta men mer än så var det inte! Köket kunde de inte skryta med. Vi checkade in och en ung kvinna försökte att lura åtminstone yngsta dottern på ett par hundra kronor. När vi påtalade detta för ägarinnan så kunde den skyldiga inte ens kosta på sig en ursäkt! Riktigt dålig stil!!!
Jaha, rummen blev klara och med vår vanliga otur fanns det inte heller på detta hotell någon AC  OCH de stora fönstren låg mot sydväst!!! Jag slängde mig på sängen, satte på TV´n för att se om det fanns något hopp om svalare temperaturer hemma och somnade! De andra, förutom en magsjuk svärson, utnyttjade hotellets spaavdelning med diverse bubbelbad och blev väl därigenom lite piggare. Sen skulle de göra stan vilket var snabbt avklarat och så småningom åt vi hotellets gratis kvällsmat. Korv stroganoff, ingen större överraskning, men ätbar.
Det skulle bli underhållning klockan 19:00 på utomhusserveringen. En man med gitarr tog plats och började sjunga lite countrybetonade låtar och Alma dansade. Den vackraste dansen gitarrmannen och den övriga publiken hade sett! Men den mycket unga serveringspersonalen med attitydproblem sa grinigt att vi skulle se till barnen för de var i vägen! Där förlorade de många pluspoäng kan jag säga!
När det sedan vid niotiden var dags att dra sig tillbaka, spelade gitarrmannen fortfarande och det direkt nedanför mitt fönster. Det gjorde inget till att börja med, lite underhållning till boken går ju an. Att stänga fönstret var bara inte att tänka på! Han höll ut till klockan 12:00. Äntligen, tänkte jag. Men då satte den mycket unga personalen med attitydproblem igång att festa på egen hand och de hade väldigt roligt ända tills klockan var 02:00.  Behållningen av Klippan var allt annat än positiv så efter frukosten drog vi snabbt därifrån och det var inte bara för att vi nu längtade hem på allvar.

onsdag 28 augusti 2013

En dag man helst vill glömma

Fredagen började rätt bra med frukost á la slottshotell! Med pannkakor och allt! Enligt kartan var det en lätt match att ta sig ut på motorvägen för vidare färd norrut. Restiden var beräknad till 5 timmar och en kvart (enligt Dagmar) Men bara ett par kilometer senare kom den första av många skyltar som Dagmar inte hade koll på. Umleitung!!! Lydigt följde vi skylten, till nästa skylt och nästa och nästa. Till slut var Dagmar så fullständigt bortkollrad att jag tog över kommandot med hjälp av min karta och efter en halvtimme och några helskumma vägar var vi på den efterlängtade Autobahn. Det är nog första gången i mitt liv som jag har längtat efter att få åka på motorväg!
Jodå, det gick undan ända till Hannover, men sen blev det tvärstopp! Även tyskarna håller, av någon outgrundlig anledning, på med ombyggnadsarbeten mitt i värsta semestertrafiken. Och för att göra det hela ännu mera olidligt så slutade skolloven i Niedersachsen denna helg. Många var på väg norrut!!! Det ena vägarbete efter det andra dök upp mellan Hannover och Hamburg. När vi äntligen hade sniglat oss igenom tunneln under Elbe så hade många Hamburgbor slutat tidigare för att åka norrut mot havet över helgen. Jag förstår dem, det var 38 grader varmt!!! Det var bara det att bron över Kielkanalen också var under reparation och därmed fortsatte köerna och snigelfarten ända upp till Flensburg. Resan som skulle ha tagit 5 timmar och en kvart var nu inne på sin nionde timme! Vi hade bokat övernattning på ett vandrarhemsliknade hotell strax efter gränsen. Mycket billigt hade maken kommit på. Bara 235:- DKR! Det var inte helt lätt att hitta dit, inte ens med Dagmars hjälp! Huset, en renoverad och ombyggd bondgård låg mitt bland sädesfälten och med en näst intill osynlig infart från den väg som väl klassades som stor men som också var liten och smal. Nåja, vi hittade!! Pension Lindely. Det såg mycket idylliskt ut!

 Mitt på gården stod ett enormt Lindträd , helt översållat av blommor. Det doftade underbart! Mitt rum och det som yngsta dottern med man skulle sova i låg i huvudbyggnaden. Enkla, men mysiga rum. Vi delade badrum, men det var bara våra rum som delade på det så det gick bra.
Äldsta dottern med familj fick ett i och för sig hyfsat rum med dubbelsäng och en våningssäng. Men deras delade badrum var ungefär som jag tänker mig att det var på logementen förr i tiden. Toalettbås på rad, handfat i gången också de på rad och duschhytter på rad med öppet omklädningsrum utanför. Inte lika mysigt och charmigt med andra ord. Nåja, det fick duga för en natt och det var ju så billigt! Frukosten var bra, sen skulle vi betala och då kom chocken!!! Det var inte 235:- DKR per rum, som maken hade räknat med utan det var 235:- DKR per person!!!! För min del blev det en billig övernattning, för äldsta dottern blev denna övernattning dyrare än på slottshotellet! Allt som allt var det bestående intrycket att det såg väldigt mysigt ut från utsidan, det var delvis rätt mysigt men resten kändes som rena rama lurendrejeriet! Nåja, vi betalade och fortsatte. Nu ville vi bara komma hem. Men, eftersom barnen inte orkade sitta i bilen tio timmar en dag till, i 38 graders värme, så skulle vår resa sluta i Klippan av alla ställen! Det finns en nationalpark där i vilken man kanske kunde ta en promenad?  Rummen var bokade så efter fadäsen med vandrarhemmet längtade vi efter ett svalt hotellrum med egen toalett och dusch.

måndag 26 augusti 2013

Resan hem

Tisdagen blev en lugn och skön dag för mig. I sällskap av syster, svåger och god vän "gjorde jag stan". God lunch och fika samt en liten skogspromenad på gamla stigar lät mig nästan glömma att det har gått 46 år sedan jag lämnade Krumbach. Resten av familjen roade sig på Legoland. De hade kul, men var väldigt trötta, för att inte säga slutkörda, när de kom hem.

Onsdag morgon startade vi den långa resan hem. Första anhalten, utanför Nürnberg, hade valts av vännernas dotter med familj. Ett underbart litet Gasthaus ute i naturen. Stora ytor för barnen att springa omkring på, höga träd som ger skugga, god mat. Det kunde inte ha varit bättre.
Till saken hör att det minsta lilla barnet i familjen skulle få sin obligatoriska "Overalldocka". Men Frida, mellanbarnet hade ännu inte fått sin docka. Därför (pag dåligt samvete?) tyckte jag att en "riktig" docka skulle vara bättre. En sådan syddes med mycket kärlek och många tankar på både Frida och hennes mamma. När vi, nu äntligen träffades sov Frida i bilen, hennes pappa lyfte ut henne och barnets första blick föll på dockan och jag såg att det "bara sa klick"! Efter att ha fått sin docka släppte hon den inte en sekund. Jag kände mig väldigt glad och stolt, kan jag meddela!
Efter principen: det gör inget om du inte fattar vad jag säger, lekte barnen direkt med varandra. Till att börja med Alma med Frida och Walter med Johan, som om de hade känt varandra hela sitt liv!

Gänget samlades när ölutköraren kom för att byta gamla, tomma tunnor mot nya, välfyllda. Mycket intressant för små barn att stå i vägen och titta på!

Färden fortsatte norrut till de trakter var jag är född. Eisleben, där jag föddes, Steuden och Halle där vi bodde, alla de andra orterna som jag vet att mina anfäder kommer ifrån. Trakterna är INTE vackra! Platt odlingslandskap utan skogar. Massor av vindkraftverk förstås, men de hjälper inte heller upp det hela. Värst är den enorma och gamla kemiska industrianläggningen "Leuna". Idag såg det i alla fall ut som om de renar sina utsläpp men jag kommer ihåg den giftigt, gula rök som släpptes ut därifrån när jag var liten!




Vi hade bokat ett furstligt övernattningsställe, Parkhotell Schloss Meisendorf. Vi har aldrig någonsin tidigare bott på något slott. Det blev alltså premiär. Infarten var i sanning pampig, själva slottet modest, läget mycket vackert (vi hade ju kommit till Harz!) mannen i receptionen väldigt trevlig och avspänd, rummen helt okej men varma (ingen AC här heller!) parken lagom stor, maten god och priset inte högre än på ett vanligt hotell. Men man kan säga att det inte var särskilt många barnfamiljer där. Mest par i övre medelåldern som bodde över en natt för att turista i omgivningarna eller spela golf på den närliggande golfbanan. Nåja, det samlade intrycket var positivt men det är inget man gör en omväg för. Liknande ställen finns på många håll i Tyskland. Dag ett av resan hem gav glada återseenden, vemodiga barndomsminnen och en skön natt i slottsmiljö. Mer kan man inte begära!

söndag 25 augusti 2013

Jakten på skolstruten

Efter en tämligen lugn och skön söndag började måndagen med en tur till flygplatsen i Memmingen. B-O skulle flyga hem för att ta över ansvar för hund och katt och hus. Vi andra skulle BARA åka in till Krumbach för att köpa den obligatoriska skolstruten, handla lite mat och sedan kanske bada i någon av alla dess små sjöar som det blir efter grusgroparna.
En skolstrut är en stor, vacker strut som barnen får på sin första skoldag. Skolstarten firas nämligen stort i Tyskland. Man ställer till med fest både i skolan och hemma. Släkt, vänner och bekanta kommer med presenter och firar detta stora steg i ett barns utveckling. Jag kommer inte ihåg vad som fanns i min skolstrut, mest sötsaker kan jag tänka mig. Idag, när föräldrar är mer medvetna och upplysta, finns det mest diverse skolmaterial och leksaker i strutarna. Det är i alla fall det Walter fick i sin strut. Här intill en bild på några lyckliga barn som börjar skolan, någonstans i Tyskland.

  
 Av erfarenhet "visste" jag att bokhandeln säljer sådana strutar. Men döm om min förvåning, det gjorde de INTE. Det har hänt något under de 16 åren sedan vi senast köpte en strut. Numera finns råmaterialet till strutarna, diverse material till att försköna dem och böcker med idéer och tips hur man kan göra sin egen skolstrut. Barnen tillverkar alltså sina egna strutar! Det var inte vad vi hade tid och möjlighet till! Till sist, efter mycket letande och med lite tur, hittade vi den eftertraktade skolstruten till Walter. På leksaksaffären fanns allt man kan önska sig för att fylla den och såmed var missionen utförd.

Tyvärr kan jag inte förmedla någon bild av Walter med strut, jag var tvungen att planera med jobbet och sedan gå på möte och kunde därför inte delta i festligheterna.  Egentligen skulle man bara strunta i plikten sådana dagar! Jag har visserligen blivit lovad en bild som Walters mor tog, men ...... Rapporten var dock mycket positiv. Walter blev både överraskad och väldigt glad. Han fick dock ta emot sin skolstrut hemma så att de andra barnen i hans klass inte skulle bli avundsjuka.

onsdag 21 augusti 2013

Andra veckan

Andra veckan inleddes med att getterna fick en kunglig frukost. För mig, som inte kan slänga mat, var detta en ny erfarenhet. Att mata tacksamma getter med rester känns inte alls som slöseri. Både getter och små barn blir lyckliga av det!








Dagen fortsatte med att Walter fick en ny, mycket svår motståndare. Svågern från München är en bollbegåvning i särklass och Walter fick erkänna att "Helmar är nog bättre än alla andra!"









Eftermiddagen bjöd på ännu en upplevelse, nämligen en traktorfärd med den unga bonden för att hämta hem hö. Upplevelsen var dock inte lika givande för det medföljande "moraliska stödet" som lider av pollenallergi. Samtalet de båda herrarna emellan, på lite knagglig engelska från den enes sida, besvarades med snörvlande och nysningar från den andres sida.I sanning en stor uppoffring av en ingift morbror!





Och som det inte var tillräckligt med upplevelser för en dag så blev det byfest i Stoffenried till kvällen. Stoffenried är en liten by med ca 800 invånare och en damm mitt i byn. Runt denna damm utspelar sig festen. En byfest i Bayern innebär naturligtvis öl och blåsmusik. Förr fanns det byfester i varenda by, men nuförtiden är det inte lika många byar som orkar arrangera detta år efter år. Men invånarna av Stoffenried, de orkar! Samtliga föreningar i byn ställer upp ideellt för att  bjuda varandra, men också alla ditresta, på en hejdundrande fest. Behållningen delas sedan upp på de olika föreningar som har hjälpt till. Och alla hjälper verkligen till! Barn, ungdomar, vuxna. Alla bidrar de med något. Vi åkte dit därför att en av attraktionerna, Svanen, har funnits alltsedan de stora barnen, nu över 40, var små. En gratis tur med svanen ska man ha varit med om! Så också Walter och Alma! Moster Katharina "offrade sig", pappa Ervin trodde att han skulle sticka ut för mycket med sin längd. Annars var det han som fick agera "barnvakt". Dammen må vara liten till ytan men den har djup! Vi andra satt bänkade med säkert tusen andra och lät oss väl smaka av både mat och dryck. Musikkapellet spelade riktigt bra, stämningen var god, alla var glada och trots att ölet serverades i enliterskrus såg jag inte en enda berusad människa!
 Festen fortsatte till sent på kvällen, mörkret sänkte sig, de kulörta lyktorna, som hängde i träden runt hela dammen, tändes, det blev nästan lite trolskt och overkligt. När jag försökte att ta en kvällsbild med det upplysta kyrktornet, lyktorna och dammen, sa ungdomarna att min enkla turistkamera inte skulle kunna fixa en sådan bild.

Men skam den som ger sig. Själv tycker jag att bilden kanske inte är något fotografiskt mästerverk, men den förmedlar ändå lite av den stämning som rådde.
En lyckad dag med en lyckad avslutning!

Sen var jag väldigt tacksam över att våra goda vänner åkte före oss och visade vägen hem. Trots att jag har vuxit upp i trakten så blir vägarna "okända" i mörkret!